15/10 2009 Torsdag

Idag var jag själv med klassen jag följer i 35 minuter. Det gick sådär. I början var de väldigt lugna och arbetade med uppgifterna de hade blivit tilldelade. Kaoset utbröt tio minuter innan de slutade och skulle packa ihop sin lera och sina papper och ställa sig bakom bänkarna lugnt och stilla. Lera kastades, en elev fick lera i ögat och grät, en annan elev kastade lera på fönstret, några andra jagade varandra samtidigt som tio personer frågar mig var de ska lägga sina skulpturer och hur de skulle förvara de (jag hade för övrigt absolut ingen aning om det). Jag kan inte riktigt förmedla detta kaos genom ord men det tog lång tid efter lektionens slut innan min puls gick ner på normal nivå igen.

Jag tror att jag hade blivit mer knäckt av det här om jag inte sett samma sak hända med andra (utbildade) lärare när de undervisat samma klass. Men det är klart att jag hade önskat att jag besuttit någon magisk kraft som gjorde att de lyssnade mer på just mig än någon annan. Det är därför vi läser en lärarutbildning gissar jag, att vi lär oss handskas med dessa situationer.

En annan sak som gör att det inte känns jätte-jobbigt är att det under 90 % av lektionen kändes väldigt bra. Jag kände att jag fick bra kontakt med flera i klassen. Min taktik i början av lektionen var att prata mycket och hjälpa de eleverna som tidigare hade stökat mest. Det hjälpte också ganska bra och när kaoset kom igång höll de sig faktiskt väldigt passiva. En tråkig konsekvens av den taktiken var att jag knappt fick chansen alls att prata med de som skötte sig och var lugna.